fredag 10 mars 2023

 

Miljöforskare och aktivist, funkar det?

Från att primärt ha betraktats som forskare, en yrkesperson, som förväntas sätta förståelse och kritisk granskning framför ideologisk åsikt, har det blivit allt vanligare att bli bemött som, först och främst, aktivist. Likt förr, när den som mötte prästen ofta tittade ned och för säkerhets skull bekände sig skyldig till allehanda försyndelser, möts jag allt oftare av en något skamsen uppsyn, där man, något tvekande, bedyrar att man regelbundet besöker återvinningsstationer och, åtminstone ibland, väljer kravmärkta produkter. Fast de är dyrare. Något verkar ha hänt med människors syn på vetenskap, i alla fall om den handlar om miljö. Som hos prästen, kommer svaret allt oftare före frågan.

Idag är det närmast omöjligt att skilja miljöprofessorer från Greenpeace eller Naturskyddsföreningen när de framträder i media. Inte sällan påminner de, likt prästen, om synden, ansvaret och vår eländighet i största allmänhet. När företrädare för skrået intervjuas i tidningar, radio och TV – där många av oss gärna vill synas, om inte annat för att få mer projektpengar – handlar det mer om vilka förändringar som måste till, än om vad vi tror oss förstå och vad vi är mer osäkra om. Svaret kommer före frågan.

Dess värre har det akademiska reflekterandet över denna nya roll för oss miljövetenskapare som sanningssägande miljöaktivister lyst med sin frånvaro. Det är förvånande, eftersom vetenskapen på området ofta utgår från att ju närmare forskningen och forskaren kommer de politiska beslutsorganen, desto större är risken att kunskapen politiseras, och frågan kommer före svaret. Det politiska inflytandet tär då på forskningens förtroendekapital. Även om den sanningssägande och politiska miljövetenskapen kan skänka popstjärnestatus åt de mest vältaliga och massmediala av oss, hotar den att långsiktigt åderlåta miljövetenskapens integritet och därmed hela disciplinens trovärdighet. Eller hållbarhet, om man så vill.

Min beskrivning är naturligtvis svepande och orättvis. Miljöforskningen är bred. Det finns plats för många olika sätt att se på sin professionalitet. Det finns kompetenta miljöforskare som anser att de kan kombinera saklig och opartisk forskning med att vara uttalat politisk, i politiska partier, miljöorganisationer eller på annat sätt. Men, även om forskaren själv kan hålla isär sina roller som forskare och aktivist, hur vet politiker, media och andra när forskaren pratar vetenskap och när hon pratar politik? Hur vet man när hon sätter svaret eller frågan först? Än mer pregnant: Om de skattebetalare som bekostar vår forskning börjar tvivla på vår förmåga att hålla isär vetenskap och politik, är inte det ett problem, alldeles oavsett hur säkra vi själva är på att ha funnit den helige graal, i vilken sanningen om framtiden ryms? Eller; Är det möjligt att bedriva miljöforskning i enlighet med vetenskapens egna kriterier, och samtidigt vara aktivist?

När svaret kommer först och frågan sedan, kallas det selektiv (läs; dålig) vetenskap. Man letar argument som styrker den sanning man redan kände. Ett annat ord för detta är politik. Om istället frågan kommer först, och sökandet sedan går ut på att hitta de mest trovärdiga svaren, handlar det om vetenskaplig metodik. Följande exempel belyser skillnaden mellan politik och vetenskap. Bör vi, eller till och med, ”måste” vi, satsa mer på miljön i allmänhet, och klimatet i synnerhet, något som tongivande miljöprofessorer ofta hävdar. ”Vetenskapen visar” att vi måste satsa mycket mer än vi gör idag på att minska utsläppen av klimatgaser. Är det sant? Måste vi det? En sak vet vi, att vetenskapen inte kan svara på den frågan. Vi kan ha en, kanske välgrundad, åsikt att vi borde satsa mer på klimatarbetet. Men det är en politisk, inte en vetenskaplig, ståndpunkt. I grund och botten handlar det om vi hanterar våra gemensamma resurser, ingenting annat. Här har vetenskapen inga svar att erbjuda. Dessa frågor kräver politiska avvägningar, något som forskare inte gör bättre än någon annan. Forskare ska i ett demokratiskt samhälle inte, inte ens de som funnit sanningen, ha större inflytande över så här svåra avvägningar än andra medborgare. Dessa frågor är alldeles för viktiga för att tillåtas bli nedtystade av ett offentligt diskussionsklimat, där svaren är givna på förhand och frågorna inte får ställas.

//Björn Hassler, Docent i miljövetenskap vid Södertörns högskola

 

Blanda inte ihop forskning, forskare och lämplighet

Det är allom bekant att forskning är uppdelad i olika vetenskapsområden och discipliner. Inte sällan fortsätter uppdelningen i allt mindre och väl avgränsade kunskapsfält. Även om röster ibland höjs för att öka integrationen mellan områden genom mångvetenskapliga eller interdisciplinära ansatser, finns det uppenbarligen tydliga behov av specialisering. Högt specialiserad kompetens inom ett visst fält innebär emellertid inte automatiskt att en forskare kan speciellt mycket om andra områden. Snarare kan man nog med visst fog hävda att sådan forskare förmodligen inte vet mer än vem som helst om andra områden, forskare eller inte. En rimlig hypotes är motsatsen, att den högt specialiserade forskaren ägnat det mesta av sitt intresse åt detta forskningsfält, på bekostnad av utvecklande av annan kunskap.

Givet denna allt mer finmaskiga uppdelning av forskningsfält är det förvånande att vi inom akademin samtidigt förefaller vara närmast besjälade av att talang och skicklighet inom ett visst område närmast automatiskt spiller över på andra, vitt skilda områden. Man undrar vilken logik, om någon, som kan leda till en sådan slutsats.

Låt mig ta ett exempel, som handlar om tillsättning av akademiska ledare inom akademin. Även om det sällan finnas krav på att sådana ledare ska vara högt kvalificerade forskare (docent eller professor), torde det vara ett faktum att det finns en tydlig tendens till att docenter och professorer oftare än andra utses till sådana poster. På vilka grunder, kan man fråga sig. Att detta inte alltid faller så väl ut – att professorn inte visar sig vara speciellt lämpad för ledande funktioner – är ingen hemlighet. Som ett anekdotiskt exempel på detta drar jag mig till minnes när jag blev utsedd att representera mitt lärosäte vid Vetenskapsrådets elektorsförsamling för att utse styrelser för de olika ämnesråden. Även om det inte finns några formella krav på att vara docent eller professor (kravet är ”vetenskaplig kompetens”), var nästan alla elektorer professorer. Dessa elektorer var utsedda för en mycket avgränsad uppgift, att på ett klokt sätt leda arbetet med att bemanna olika grupper av bedömare.

Det smärtar mig att säga att de årsmötesförhandlingar som följde utan tvekan var de mest kaotiska jag någonsin varit med om. Visserligen kan detta kanske delvis ursäktas av att inga förslag på mötesordförande hade vidtalats inför mötet, men det var ändå påtagligt att förhandlingarna räddades av benägna, men smått förlägna, tjänstemän som råkade finnas till hands. Utan dem fruktar jag att mötet hade fått ajourneras. För visso är detta ett anekdotiskt exempel på situationer inom akademin när plats i hierarki snarare än lämplighet för uppgiften sätts i första rummet, men det är inte svårt att dra sig till minnes andra, liknande situationer.

Vi professorer är (kanske) trots allt inte sämre än andra på att hålla årsmöten eller att inneha ledarpositioner (mig veterligen finns inte mycket forskning på området), men det finns knappast heller grund för att anta att vi skulle vara bättre skickade för sådana uppdrag. För visso går inte elektorernas uppdrag enbart ut på att klara av att hålla ett ordnat och systematiskt möte, men min poäng är att lämplighet för uppdrag borde vara vägledande för alla val av ledare, företrädare och chefer. Ibland är graden av vetenskaplig skicklighet en viktig del av den bedömda lämpligheten – till exempel att bedöma vetenskapliga kvalifikationer - men jag dristar mig till att säga att så oftast inte är fallet. Professorer har visat skicklighet i forskning, vilket inte är det samma som att klokt bemanna. Min slutsats är att det verkar finnas ett underliggande antagande som styr dylika processer, där den som visat skicklighet inom ett område (forskning), förmodas också vara lämplig för uppdrag där även, för att inte säga främst, andra skickligheter och talanger borde väga tyngre. Något övertygande stöd för ett sådant antagande har jag hittills inte sett.

Möjligen är det så att detta exempel belyser en vidare föreställning om att hierarkisk position går före lämplighet, ett slags bekvämt antagande att den som visat sig skicklig inom ett visst område (forskning) inte bara bör kunna förvänta sig prestige och inflytande kopplat till denna skicklighet, utan även inom andra områden (hur många professorer är det inte som självsäkert uttalar sig på DN Debatt i frågor fjärran från faktisk expertis?). Den akademiska titeln blir därmed en fribiljett till inflytande över en mängd områden där den faktiska lämpligheten kan ifrågasättas. Det är svårt att se hur denna kultur långsiktigt gynnar vare sig forskning eller annan akademisk verksamhet.

Låt mig föreslå en alternativ logik än den som hävdar att specialiserad excellens är granne med lämplighet. Denna alternativa logik – som alls inte är ny, se tidigare inlägg (21 12 17) Hur produceras kunskap, och hur premieras okunskap, i bloggen Vetenskap & Politik – bygger på betydelsen av att göra en tydlig bodelning mellan forskning och forskare. Forskning är en komplicerad social företeelse, som bygger på emergens (ordning skapas utan central ledning) i kombination med uttalade regler om bland annat transparens, kollegial granskning och etikprövning. Det är knappast enskilda individers briljans – förekomsten av sådan briljans är förmodligen ungefär lika vanlig idag som för tusentals år sedan, även om större befolkning torde leda till fler genier, absolut sett – utan handlar i stort sett uteslutande om system som premierar nytänkande i kombination av starka incitament att kritisera nya utsagor på sakliga grunder, enligt vetenskapliga regler och i linje med etablerade traditioner. Utan den sociala dimensionen av modern vetenskap hade vi knappast haft det mycket bättre nu än på medeltiden.

Det är farligt att blanda ihop de fantastiska framgångarna inom vetenskap (väl medveten om att allvarliga felsteg gjorts och kommer att göras, vilka dock med tiden identifieras och rensas ut) med enskilda forskares lämplighet för diverse uppdrag utanför akademin. Fråga inte nästa potentiella ledare inom akademin hur bra forskare hon är. Försök istället ta reda på hur lämplig hon kommer att bli som ledare.

// Björn Hassler, professor i miljövetenskap, 2022-01 22

  Miljöforskare och aktivist, funkar det? Från att primärt ha betraktats som forskare, en yrkesperson, som förväntas sätta förståelse och ...